Fotoklubben med BILDEN i fokus

Född i Stockholm, uppvuxen i Glumslöv, numera bosatt i Malmö med ateljé i Landskrona och har haft världen som arbetsfält i sitt jobb som pressfotograf. Ett jobb som står i stor kontrast, mot vad han idag fotograferar med. Storformatskamera och 150-åriga våtplåts-teknik ! Det är FFiMs Stipendiat 2019 – Hans Jonsson – liv i mycket korta ordalag.

Hans blev frilans fotograf 1994, efter att ha jobbat nästan 15 år på Sydsvenskan som pressfotograf. Det blev då också en mellanlandning med bosättning under några år i Örebro och fotografering för 90-talets rikliga flora av magasin, som i sin tur resulterade i många reklamfoto jobb.

Den stora vändningen i Hans sätt att fotografera kom i mitten av 2010-talet, då han var på den då nystartade Landskrona FotoFestival. Där var det en fotograf som heter Bosse Blomqvist, som hade demonstration av hur man jobbar med den över 150 åriga våtplåtstekniken. Detta var något som Hans direkt fastnade för. Så kort därefter bokade han in sig på en workshop hos Bosse B. och på den vägen är det. - Jag har bytt det snabba mot det långsamma, säger Hans själv. Det som fick mig att pröva våtplåt, var att jag saknade det riktiga hantverket. Det som numera tryckts ihop i den digitala tekniken med färdiga processer. Att jobba med storformat och med just våtplåt, innebär att allt måste ske på plats. Dvs förutom att ha med sig en kamera av betydligt större format än dagens digitala, så måste man ha med ett mörkrum. I Hans fall ett ljus-tätt sk eskimåtält.

För precis innan bilden skall tas, så skall plåten göras i ordning. Antingen är det en ”plåt” av fönsterglas eller en av aluminium. Denna skall sedan täckas med kollodium och därefter göras ljuskänslig i ett bad av silvernitrat.
Därefter stoppas den direkt i en kassett och exponeras i kameran.
Direkt efter att bilden är tagen, så måste ”plåten” sedan framkallas, fixeras och sköljas.
Så att man har med sig ett mörkrumstält och glasplåtar och vätskor, förutom kameran, gör att det lätt blir en packning på ca 150kg utrustning.
Kollodiumplåtarna finns både som negativ och positiv.
- Jag arbetar oftast med den positiva metoden. Den negativa kräver för det mesta att man framkallar plåten 2 gånger, för att öka densiteten i negativet.
Hans blandar allt själv, köper kemikalierna i kemi-affärer och direkt från utlandet. Det är eter, kollodium, silvernitrat.

Stora plåtar och 5 sek exp-tid
Kameror och optik har Hans ibland hittat och köpt på auktioner. Den kamera som han använder mest, är en med plåtar i storlek 10x12 inch (25x30cm).
Med en känslighet på ca 1 ISO, ger det exponeringstider på 5-6 sek, trots att optiken på 36 cm är förhållandevis ljusstark med bländare 4,5.

Denna process är i stort sett helt okänslig för rött. En kvinna med härlig röd hårfärg, blir väldigt mörk och hennes vackra röda klänning helt svart. Däremot blir blått, väldigt ljust, i stort sett helt vitt.
- Jag fotograferade en tjej med tatueringar i hela ansiktet, berättar Hans. När bilden var framkallad och klar, så såg man inte tatueringarna i ansiktet längre.
- Så jag sa åt henne att denna bilden kan du ju ge mamma…

Idén till att fotografera samer, kom efter ett samtal med sametingets dåvarande president och en inbjudan att besöka honom i Sorsele. Som fotograf söker Hans ju mer eller mindre alltid nya motiv och ansikten. Så denna inbjudan tände en tanke om att kanske kunna få porträttera samer. Möta människorna och dokumentera deras sysslor som i vardagen på fjället.
Hans nyfikenhet på Sveriges urfolk och hans passion för antikt fotografi, gjorde att han ville använda den gamla våtplåtstekniken för detta projekt.

Men det kanske inte är första valet om man skall resa från Skåne och sedan i fjällvärlden ut ”on-location” och fotografera.
– Nej inte direkt, utrustningen vägde kanske 150 kilo så det är ju rätt otympligt när man ska ut i vildmarken, berättar Hans småleende.
Vid midsommartid 2016, lastades bilen med kamera, kemi, plåtar, mörkrums tält och projektet började.
Första plåtarna som exponerades blev vid ett bröllop vid Ankarede kyrkstad, en samisk plats med anor.
- De tittade rätt skeptiskt på mig när jag riggade upp, fortsätter Hans att berätta. Men brudparet var positiva och sedan så blev det snabbt fler som ställde upp.
- Jag kände att jag fick fin kontakt. För det är ju så när man plåtar med våtplåt, så tar ju själva processen, innan man tar bilden, ca 10 minuter. Då hinner man prata mycket.
Året därpå så bjöds Hans in att följa märkningen av renkalvar uppe till fjälls. Detta resulterade i många porträtt och hela projektet blev så småningom till en fotoutställning – Samer – ingen isolerad ö -
Premiärvisning och vernissage av utställningen blev det i Jokkmokk, på den samiska nationaldagen den 6 febr 2019.
Utställningen har sedan också visats i Malmö, mellan mitten av augusti och november 2019.

Ett av de projekt med Kollodium-tekniken, som Hans jobbar med just nu, är något han kallar Femmes d’argile – Kvinnor av lera. Där han täcker modellen med lera, som sedan får torka och krackelera. Lite som en skulptör.
Här jobbar han med stora glasplåtar, 50x50 cm, som blir positiva. Dessa originalplåtar, är sedan de som används vid utställningar.

Renässens – Är ett annat projekt som pågår. Här jobbar Hans fram bildidéer som han haft i tankarna en längre tid och sådan som poppar upp nu.

En bil, typ mindre transportbil, finns också med i framtidsperspektivet.
- En där jag kan ha ett rullande mörkrum, för att slippa bära och sedan sätta upp den stora utrutningen som behövs för Våtplåts-tekniken.

Förutom att jobba med den gamla fina tekniken, så fotografera Hans bl.a författarporträtt åt ett bokförlag och har några andra uppdrag åt kunder från sin tid i Örebro.

Våtplåts Kollodium
En metall- eller glasplåt täcks med vätskan kollodium som sedan doppas i ett silvernitratbad för att bli ljuskänslig, sedan exponeras den för ljus i kameran för att precis som i senare tekniker framkallas.
Varje plåt måste prepareras med kollodium. Varje bild blir på det sättet alltid helt unik.
Våtplåtarna år också vanligtvis stora, emulsionen inte känslig för rött ljus, exponeringstiden flera sekunder och med de stora formatet, ger det bilden ett skärpedjup som är väldigt kort Tillsammans gör allt detta att bilderna blir mycket annorlunda de vi normalt sett ser.