
Foto: Ingemar Ljungdahl
Julia Lindemalm – kvällens gäst
Kärleken till bilder och fotografering började när hon som barn fotograferade sina Barbie-dockor och den kärleken har inte tagit slut.
Nu gör bildjournalisten Julia Lindemalm en del frilansuppdrag för dagspressen, men det hon helst gör är att fotografera i projektform. Och det är några av de arbetena som vi får ta del av på en måndagsträff i oktober.
Hur hittar man då ett projekt att ta sig an är vi många som undrar?
Hennes tips som lärare på sommarkurser har varit att placera sig på en och samma plats i två timmar och bara ta bilder precis där.
När frustrationen lagt sig kanske det uppstått en lust att bege sig i en eller annan riktning. Och hon menar att det är viktigt att först ha blicken på vem man själv är innan man kan dokumentera världen.
Julias egen lust och drivkraft att besöka djurparker infann sig på en utbildning när uppgiften egentligen var en helt annan. Med en lånad analog mellanformatskamera med 10 bilder per rulle fotograferade hon vilda djur i fångenskap i Sverige, Danmark och Tyskland.
Resultatet kan vi se i boken Zoo World. Hennes mål var inte att ta tillrättalagda djurbilder, utan att fånga relationen mellan människa och djur. Vad händer när hon stannar vid en och samma inhägnad under ett par timmar? Själv känner hon sig kanske beklämd över djurets situation, men hur tar besökarna sig an upplevelsen? Det hon visar i sina foton har ibland ett visst mått av absurditet och humor. Nu förstår vi varför hon blev tilldelad det första Lars Tunbjörk-priset.
Det absurda kommer ännu tydligare fram i projektet och boken Katt People som fördjupar sig i människors kärlek och relation till sina katter. Själv är Julia däremot hundmänniska och hundägare men har ännu inte riktigt börjat något hundprojekt än!
Projektet Schwein
Kvällen avslutas med visning av bilder på utegrisarna på Ängavallen i Håslöv. Under fem somrar har hon bekantat sig med de stora bökande jättarna, som visserligen lever i inhägnader, men väldigt fritt om man jämför med köttfabrikernas fruktansvärda betongmiljöer. Hon menar att det tog tid att få något annat än fula bilder på grisarna, så här blev det extra viktigt med rätt perspektiv och rätt ljussättning.
Och när man nästan ligger i marknivå bland grisar då blir både kameran och man själv ganska lerig.
Grisarna har haft en egen utställning på Dunckers (samt som en del av hennes utställning i Norrköping) – och Julia gillar verkligen det rumsliga i att jobba fram och se sina bilder utprintade och utställda.

Och vi gillade väldigt mycket att se hennes bilder som gav oss en hel del att fundera över.
Vill du se mer av Julia, så klicka på länken här under:
https://www.julial.com/
Text: Lena Boström
foto: Conny (där ej annat anges)











