Med den tredje och avslutande delen av fotografiets idéhistoria förde Christer oss till Paris. Till det mytiska Paris där kärleken och romantiken blommar, där de intellektuella samtalen sker på caféerna i Latinkvarteren och där det speciella ljuset gör att gatufotografiet blir bättre och vackrare än någon annanstans.
Vi reste dit, inte för att utforska och kanske slå hål på myterna, utan för att leva med dem. Trovärdigheten har föga att göra med den inspiration och kreativitet som myterna förmår generera.
Temat för föreläsningen var det sociala i förhållande till fotografiet med Världsutställningen i Paris 1889 som startpunkt. Utställningen firade 100-års jubileet av franska revolutionen och markerade med Eiffeltornet modernismens strävan efter förändring i en ny och progressiv anda.
...det mytiska Paris där kärleken
och romantiken blommar...
För att visa på många olika beröringspunkter presenterade Christer biografiskt två parallella utvecklingslinjer - den ena om sociologer och antropologer som utforskade det sociala livet och den andra om de fotografer som dokumenterade sin samtid. Émile Durkheim kom till Paris 1895 för att starta den moderna sociologin och samtidigt vandrade Eugène Atget runt på gatorna med sin gigantiska storformatskamera och dokumenterade alla gamla byggnader som snart skulle jämnas med marken i modernitetens namn.
Nästa par blev Marcel Mauss och Brassaï. Mauss skrev den berömda essän om Gåvan som ett totalt socialt fenomen, i praktiken, eller åtminstone symboliskt, vad som gör oss människor till människor. Medan han skrev fotograferade Brassaï nattens Paris och vad som hände på barerna och bakom skynken eller stängda dörrar.
Claude Lévi-Strauss lämnade Paris och åkte till Amazonas regnskogar. Det var en resa som kom att göra honom världsberömd som antropolog. Det internationella genombrottet kom med den märkliga reseskildringen Spillror av paradiset (Tristes tropiques) med en obarmhärtig kritik av den s.k. civilisationens framfart. Lévi-Strauss såg med samma vemod och sorg på skövlandet av regnskogen som Atget gjort på de gamla husen i Paris.
Fotografierna som Lévi-Strauss tog i Brasilien är egentligen inte märkvärdiga och själv tillskrev han dem inget större värde. Men tiden har gjort dem ovärderliga. När vi betraktar bilderna idag blir de kunskapsbärande på nytt och ingår i en ny social situation. Den trista lilla staden med sina leriga gator och överfyllda spårvagnar som han fotograferade 1934 har idag förvandlats till världsmetropolen Säo Paulo.
Willy Ronis blev efterkrigstidens viktigaste Parisfotograf. Med sina kamera dokumenterade han vardagslivet och sökte sig gärna till mindre välbärgade miljöer.
Samtidigt inledde den så småningom världsberömde sociologen Pierre Bourdieu sin karriär. Han skrev faktiskt en bok om fotografi men visade aldrig sina egna bilder. Och det var nog tur för Christer som varje gång lovat att visa några fotografier som vi aldrig tidigare har sett.
Filmrullarna tog Bourdieu i Algeriet under åren då kampen för självständighet rasade som intensivast (1954-1962).
I Christers redogörelse för fotografiets sociala dimension kan de placeras i en diplomatisk situation där vi försöker förstå varandra, förstå historien, skapa försoning eller i värsta fall väcka gamla konflikter till liv igen. Fotografierna har aldrig visats i Sverige, så ett mer fantastiskt fyrverkeri som avslutning på föreläsningsserien är det nog svårt att tänka sig.
Det blev också en rungande applåd och en choklad ask med ett stort Parismotiv, som tack från de tjugotal medlemmar som följt Christers nedslag i fotografins idèhistora.
Vi hoppas att Christer återkommer med fler föreläsningar i samma stil. Teknik, komposition och allt annat som omger vår hobby - FOTO - får vi ofta oss till livs. Men just den formen som Christer presenterar i sina föreläsningar, är ett härligt sätt att binda ihop säcken för oss som älskar foto.
