Tillträde förbjudet – Calle Bergendorff

Tredje Måndagsträffen för hösten informerade programmet om att vi skulle få tillträde till och se foto från en massa ställen,
som man INTE får besöka!

Ciceron och beträdare var fotograf Calle Bergendorff.

I sitt projekt - Tillträde förbjudet - har han tagit sej in på en mängd olika ställen. Allt från Kockums numera nerlagda Mekaniska verkstäder och maskinhallar, många skånska sockerbruk, Limhamns Cementgjuteri  samt flertalet tyska och danska gamla byggnader.

 

Efter att Rikard hälsat välkomna och kört lite info om kommande aktiviteter i föreningen, så tog Helga över scenen.

Helga gjorde en liten presentation av kvällens gäst, Calle Bergendorff.

Calle som idag är 59, har sedan 2007 tagit sig in i drygt 200 övergivna byggnader och andra industriruiner.

Redan under uppväxten i östra Malmö hade Calle ett intresse för övergivna hus, berättar han.
– När jag gick i grundskolan stod det övergivna lägenhetshus vid Värnhem, och där sprang vi runt när vi gick i mellanstadiet. En gång var det ett trapphus som rasade precis när jag steg ur det, min kamrat fick dra upp mig ur bråtet.
- Det gick bra, jag tror inte ens att jag fick några blåmärken, men det var ju ingenting man berättade för mamma direkt, säger Calle och skrattar lite.
Händelsen avskräckte honom dock inte från gamla, övergivna byggnader. Tvärtom beskriver han det som att Tillträde Förbjudet och arbetet han gör med hemsidan är en förlängning på barndomens pojkstreck.
– Det är ju pojkbus det här, fast i vuxen ålder.

Calle började sin presentation, med att visa bilder från Kockums Mekaniska Verkstad. Han berättade om den magnifika maskinhallen, som finns på bild lite längre ner på sidan.
- Jag var glad att jag hann fotografera maskinhallen, då den brann ner för ca två år sedan, fortsatte han.
I maskinhallen var det trägolv och med all den olja som spillts under åren och sugits upp av träplankorna, så brann det som ett stearinljus.

Han fortsatte med olika lastkranar från bl.a Helsingborg och Landskrona. Att se dessa gamla mästerverk på duken och höra Calles berättelser, som blandades med anekdoter om och kring dessa oldtimers, var en både intressant och roligt.

 

 

Calle berättade att han aldrig skulle bryta sig in någonstans, men att det händer att han klättrar in genom fönster eller hål i staket.

Den mest spännande plats han besökt var gamla Cementa-fabrikens beryktade tunnel under Limhamn, där han och en vän lyckades ta sig in år 2012.
Byggnaden var helt igenbommad och eftersom att de aldrig tar sönder något trodde de inte att de skulle kunna komma in.
- Men så hittade vi en rörkulvert där vi lyckades krypa in. Vi var tvungna att knyta fast ryggsäckarna i benen, det var för trångt för att ha dem på ryggen.

Väl inne i fabriken stötte de på nya problem.
– Vi visste att tunneln låg 17 meter under marken, och för att komma ner dit fanns en trappa av järn. Den var så gammal att det var som att gå på sprödbakat wienerbröd. Att gå ner för den är kanske det mest dumdristiga jag gjort, fortsatte han.
Men Calle och hans kompis fick sin belöning när de väl kom ner i tunneln. Där hade ingen stått på 35 år. Tunneln är 2000 meter lång, det gick att gå 1800 av dem.

Något år senare var Calle och hans kompis Göran Wallén tillbaks på Cementas område. Denna gång skulle de upp i silo 14. Längs smala stegar tog de sej upp ca 40 meter och fick en fin vy över Limhamn.
- Det var verkligen spännande, berättade Calle.

Ett stort antal av de skånska sockerbruken, har också fått besök av Calle och hans kamera. Vi följa med på en tur runt i de övergivna byggnaderna, i både Skivarp, Hasslarp, Kävlinge och Staffanstorp. Alla sedan många år nedlagda, men Calles berättelser om hur tillverkning gick till, gjorde dem levande igen.

Skromberga Verken och Bjuvs gruvor, blev också presenterade ingående, i både berättelser och bilder.

Efter det sedvanliga go-fikat, så tog Calle oss över till Tyskland.
- 1938 påbörjades bygget av vad som skulle bli världens största tegelbruk för sin tid. Det var Albert Speers storslagna planer till alla de byggnadsverk som skulle färdigställas i Berlin och Tyskland, som krävde den enorma mängd tegel som ”Oranienburger Klinkerwerke” även kallat Toteneck (dödshörnet) skulle leverera.

Här intill hittade han också SS-Bageriet. För att förse såväl arbetslägrens fångar som kringliggande fångläger och delar av krigsmaskineriet med det dagliga brödet byggdes det en brödfabrik invid Klinkerwerke. Den kallades brödfabrik, inte bageri, det berodde på mängden bröd som skulle framställas här.

En sväng ut mot Östersjön och Hitlers storbygge KDF Proda. Här skulle ”folket” och partimedlemmarna tillbringa sin semester och sin lediga tid, tid för fostran och beundran, men det blev viktigare att starta krig än att bygga färdigt semesterkomplexet, semestra fick man göra när man lagt under sig den dekadenta världen.
En absurd anläggning, sex våningar hög nästan 4 kilometer längs med stranden. Med det som står kvar som ruin är förstklassigt.

-  Jag har fått stor respons på mitt arbete sedan jag öppnade hemsidan, berättar han. Då och då händer det också att folk tipsar mej om nya platser jag borde besöka.
Det händer också att någon som jobbar med att riva gamla byggnader skickar ett mejl och säger att ”du borde gå till den här platsen i helgen för nästa vecka kommer vi dit”.
- Det uppskattar jag så klart, säger Calle.

Min lilla rapport är ett mycket kort referat av den mycket intressanta, två och en halv timmar långa presentationen, som Calle gav oss närvarande medlemmar.
Vill Du se mer foto och få mer historik kring, industriruiner och andra platser man inte får besöka - ja då är ett besök på Calles hemsida väl använda timmar. Ja timmar för det blir det fort när man är där.

Text och Foto (där ej annat anges) : Conny

---