Måndagsträff – En lång kväll med mycket energi

Fika pausen – ett givet inslag på Måndagsträffen

De som varit med på Alnarpsutställningen tog chansen att ta hem sina bilder.
OCH du som INTE hämtade, dina ligger kvar några veckor till för av hämtning

Hussein föddes och växte upp i Irak, men familjen tvingades lämna sitt hemland av politiska skäl och tillbringade en tid i Iran innan de kom till Sverige i början av 90-talet.

Hans pappa hade egen fotostudio i Irak och där hade sonen lärt sig fotograferandets grunder så väl att han kunde komma in på en fotoutbildning i Sverige utan att kunna ett ord svenska.

Efter fikat var det då dags för Hussein El-Alawi. Kopplingen till Strindbergs ”yrväder en aprilafton” kom till mig i bilen hem, när jag var helt blown-away efter att i en och en halvtimme ha lyssnat på Husseins snabba prat och en bildvisning med hisnande hastighet.

Han är en erfaren pressfotograf på Sydsvenskan. Det är såklart inte ett jobb där man sitter och väntar på att saker ska hända och här började han direkt med att spänna blicken i oss och kasta ur sig frågan ”vad är en bra bild?”. Lite dästa efter kakan och ganska oförberedda blir det tyst en stund innan någon lyckas svara…

Genom att befinna sig på rätt plats på Rosengård vid rätt tidpunkt och med kamera på axeln, blev han erbjuden praktikplats på Sydsvenskan och har arbetat där sedan 1993.
Vi får se så oerhört mycket bilder – de allra flesta jobb för tidningen – men det finns alltid stunder för eget fotografiskt experimenterande.
En ensam kväll på ett hotellrum blir långa exponeringar genom ett fönster, en intervju där någon bränner rökelse blir intressanta rökbilder, vid ett icke-jobbrelaterat besök vid Klagomuren i Israel dyker plötsligt en känd politiker upp. Jobbet och fritiden glider samman eftersom Hussein alltid har en kamera med.

Det är hans tips till oss – ha alltid kameran med och se till att du är snabb med alla inställningar! Däremot erkänner han att jobba i projekt inte är något för honom. Han gillar det snabba – in, fotografera, ut igen och så till en ny plats.

Han har rest väldigt mycket och i många fall haft stor nytta av att kunna arabiska och persiska vilket öppnat dörrar för tidningen. Libanon, Turkiet, Gaza, Syrien, Ukraina – på vissa platser har inte fotografer varit välkomna och då har han fått smyga med en kompaktkamera och till och med gjort reportage med mobiltelefonen.

Vi som läser Sydsvenskan ser ju ofta Husseins bilder på mittuppslaget Bilden. Tidigare när det fanns 18 anställda fotografer blev det som en mindre tävling vem som fick sin bild med, men med de nu endast tre anställda blir det oftast hans bilder som publiceras. Han menar att det är bilder som kommer till honom och inte tvärtom. Även om han såklart hela tiden har ett öppet, nyfiket sinne och är beredd.

Hussein trivs bäst när han verkligen får göra riktiga bildreportage vilket blir alltmer sällsynt. Det klassiska att åka ut med en journalist och dokumentera blir i regel en interiör, en exteriör och ett porträtt vilket kan vara enahanda att variera.

Bildvisningen fortsätter, några går hem, vi andra vill bara se mer och höra mer – det är en hel del drönarbilder, go-pro-kameran fastsatt på svårtillgängliga ställen, Zlatanbilder när han var ”liten”, enkla porträtt – alldeles alldeles tveklöst är fotografering både hans jobb och hans liv.

Och efter den här kvällen kommer fotona i Sydsvenskan att tala ännu lite mer till oss än tidigare.